Chaplins timetraveler

Det här klippet är något som just nu sprids runt på internet. Får att få igång den här bloggen igen så lägger jag upp den jag med. Givetvis med mina funderingar och tankar.

För att sammanfatta detta så har George Clarke (eller är det Simon Pegg?) här funnit detta på extramaterialet på DVDn till Chaplins film The Circus. Det är filmade sekvenser från premiären av filmen på Chines Theater i Hollywood och hans teori är att det går en kvinna förbi kameran pratandes i en mobiltelefon. Jag har själv tittat på min egen kopia av filmen och detta stämmer att sekvensen finns med på utgåvan och är alltså som George Clarke själv har klippt och klistrat ihop.

Så är det en tidsresenär på besök i Hollywood 1928. Min första reaktion och filmnörden i mig säger; ja givetvis är det så. Här har vi ju ett bevis på att det finns tidsresande människor. Men skeptiktern och realisten i mig tar givetvis över tar detta mer som en kul grej. För hur kan denna kvinna prata i en mobiltelefon om det inte finns något nät att koppla sig upp till. Kanske hon pratar med en annan tidsresenär i närheten eller ringer hon till framtiden och avger en rapport? Men är det inte så att hon skyddar sina ögon från solen eller möjigen filmteamets starka strålkastare? Eller gömmer hon inte ansiktet för att hon märker att hon blir filmad?

Visst är det en kul teori att det är en äldre kvinna som pratar i en mobiltelefon. Det ser ut som det och det är nog många som skulle göra den kopplingen om man bara såg bilderna utan att ha hört George teori. Vi gör en sådan koppling för denna fysiska gest är något vi ser varje dag. Men om jag har fel kära tidsresenär, bevisa mig fel.

Uppdatering

Nej, det blir ingen ny filmblogg. Jag stannar kvar här. Dock blir det något av en förändring på innehållet. Förändring blir att det blir längre, djupare analyser/recensioner. Sen för att bloggen ska bli mer levande blir det mer av kortare inlägg och kommentarer.

Jag funderar dock på att starta en mer personlig blogg som kretsar utanför filmvärlden. Det är tiden och motivation som avgör detta.

Ny filmblogg

Funderat på att lämna denna filmblogg och starta en ny. Alternativt att ha två olika filmbloggar med olika innehåll. En lite ytlig som denna och en som går in lite mer djupare i filmerna med längre inlägg och analys. Startade ett konto/blogg med namnet Sätt Att Se. Ångrade namnet snabbt så den kommande bloggen kommer istället heta Laterna Magica. Ni som inte vet vad det är får googla eller studera bilden här nedanför.

Bergman and Bruce

Detta är en bild som börjat cirkulera på nätet. Troligen funnen på Fårö efter Bergmans bortgång. Men det är en intressant bild där Ingmar Bergman är på besök under inspelningen av Jaws. Frågan är vad gör han där? Blev han inbjuden eller hade han bara vägarna förbi. Han verkar dock väldigt intresserad av Bruce ( det var så hajen kallades under inspelningen). Vad man dock kan se och förstå är att Bergman var en sann movielover.

Recension: Split Second (1992)

Jag nämde i recensionen av Blind Fury att det var en Rutger Hauer film som lätt glömts bort i vimmlet av actionfilmer. Det samma gäller Split Second. Dock kan man glömma den här med gott samvete.

Rutger är här en cool polis i skinnkläder och solglasögon. En riktig hårding som överlevt 80-talets machokultur. Det hela utspelar sig 2008 i London och här har det gått som Al Gore varnat oss för. Växthuseffekten har orsakat stora översvämningar i staden. Våra skådespelare springer för det mesta med vatten upp till knäna. Cinematiskt effektivt givetvis men den egentliga orsaken är översvämningarna har orsakat en invasion av råttor och av någon anledning har det muterats något i Londons kloaker. Något som är ute efter människohjärtan. Nej, vänta. De kommer ju fram till att detta är något mytologisk väsen som har återkommit för att mumsa på oss. En annan teori är att det just är Satan som har återvänt. Något svar får vi dock inte. Men det är nog lika bra.

Jag tyckte det här var ganska trist förutsägbart. Visst, Hauer är cool och den har några träffsäkra oneliners. Men vi har sett det här förut och så mycket bättre. Dessutom ser detta väsen ut som alien ur Alien-filmerna och det är inte så värst kreativt. Som monsterfilm är den då väldigt fantasilös. Det är en engelsk produktion och britterna brukar vara bra på science-fiction och skräck. Kännetecken brukar vara den mörka dystopin och kopplingar till det övernaturliga. Men det här var mindre värt att ta sig igenom och rätt rörigt till slut och all i denna röra att de inte fattar direkt att just denna varelse gömmer sig i kloakerna är ofattbart. Det var ju där Hauer först stötte på den. På plussidan ska det dock tilläggas att det dyker upp lite kända ansikten i birollerna. Kim Cattral (ja, hon visar sina bröst här också), Pete Postlethwaite och rumpnissen Michael J. Pollard. Godkänd monsterfilm för att den var rätt snygg och delvis rolig, men inte mer.

Recension: Blind Fury (1989)

Blind Fury är en film med Rutger Hauer som smått glömts bort. Det är mest fans som brukar lyfta upp den när man ska toppa sina favoritfilmer med Hauer. Och jag kan bara hålla med. Den här tillhör en av hans bättre, både som film och som skådespelare.

Det är en actionkomedi regisserad av australiensaren Philip Noyce som samma år gjorde succé med segelbåt-thrillern Dead Calm med Nicole Kidman. Som ny och lovordad regissör fick han det här projektet när han kom över till Hollywood. Det hade tagit producenterna över sju år att få igång inspelningen av denna film som är löst baserad på en japansk tv-serie, Zatoichi Challenged från 1967.

Hauer spelar Nick, en vietnam-veteran som efter en attack i djungeln blir blind men tas i hand om några lokala bybor. Där blir han tränad att slåss med samurai-svärd trots sitt nya handikapp. Några år senare är han på väg att träffa sin gamla vietnampolare Frank (Terry O´Quinn). Istället för ett glatt återförenande blir han indragen i ett utpressning/kidnappningsdrama där han blir tvungen att ta hand Franks odrägliga son. Uppdraget: Ta grabben till sin pappa i Reno. Efter sig har de några tafatta skurkar som vill åt sonen så att Frank, som är biokemist, gör mer droger åt dem. Detta är givetvis inga problem för Nick med sitt svärd och goda självförtroende. De halshuggs, huggs och penetreras i god samurai-anda.

Det är en kul och underhållande film helt enkelt.Rutger gör bra ifrån sig och fighterna är snyggt koregraferade och här finns trevliga referenser till tidigare samurai-filmer. Den är rak på sak i sin story och speltiden är under 90 minuter. Givetvis märks det att mycket av speltiden har försvunnit under klippningen. För vad hände egentligen med filmens huvudskurk? Bortser man från några logiska luckor och att Meg Foster medverkar i en liten roll (hon dör tidigt i filmen) med sina irriterande ögon och taskiga skådespel. Ja, då får man absolut en sevärd och underhållande film.

Mer popkultur misch-masch

Fann ännu en bild av denna troliga Batman-fan konstnär. Om det är någon som vet mer om dessa bilder eller hittar några fler så får ni gärna dela med er. Riktigt coola är de.

Recension: Going to Pieces: The Rise and Fall of the Slasher Film (2006)

Detta är en dokumentär om slasherfilmens historia. Denna rätt ofta utskällda subgenre till skräckfilmen som mest får skit för dess enkelhet och dumhet men också för det våldsamma innehållet och från ett annat håll, det övertydliga moraliserande budskapet.

En slasherfilm ska helst förhålla sig till vissa regler och konventioner för att just placeras i detta fack. Vi ska ha syndiga tonåringar, de knullar som kaniner, super och tar droger.och en efter en blir dödade och förföljda av någon ”galning” med kniv eller annat vasst vapen (inga skjutvapen här inte). Filmen ska helst utspela sig under någon av våra helgdagar eller någon annan uppmärksam dag i almanackan. Halloween, Fredagen den 13:e, Prom Night för att ta några klassiska exempel. Det ska även vara med en ”last-girl-standing”. Den sista tjejen av denna grupp ungdomar som klarar sig och vinner över denna fatala antagonist. Hon har ofta visat vara sig den moraliska nyckeln till att klara sig från att bli slaktad. Hon tar tillexempel avstånd till sex, droger och alkohol. Nu finns det naturligtvis en massa varianter och brott mot dessa regler. Men det är just det som är så intressant med denna genres utveckling och överlevnad.

Filmen tar upp det mesta i denna genres historia. Från betydelsen med filmer som Psycho och Peeping Tom och den verkliga trendsättaren Halloween till moralpaniken från föräldrar och politiker. Här får vi möta två mödrar som blir väldigt upprörda när de får veta att några filmskapare har gjort jultomten till en mördare i Silent Night, Deadly Night). ”Whats next? The Easter Bunny” Ja, varför inte. Mot slutet diskuteras såklart genrens återkomst med succén Scream och vart den är idag med filmer som Saw och Hostel och lite om dagens remakes och reeboots av de klassiska titlarna.

Vill man ha en bra lektion och grund till denna del av filmhistorien så tycker jag absolut man ska ta sig en titt på denna. Även om man inte är så förtjust i genren så kan man finna något intressant. Dock önskar jag att de kunde har fördjupat sig mer i vissa delar. Jag vill veta mer om Tom Savini, mannen bakom de flesta blodiga specialleffekter. Även dessa filmers sociala kontext vore intressant att fördjupa sig i ännu mer. Men i sin helhet en bra dokumentär om man vill utveckla sitt filmtittande.

Popkultur misch-masch

Den som skapat denna bild har inte gjort sig till känna. Så om personen gjort fler bilder i samma stil vet jag inte men det kanske dyker upp fler. Tyckte i alla fall den här var värd lite publicitet i sin coolhet.

Recension: Day of the Triffids (2009)

Britterna tycks ha på senare år fallit för att berätta om vår apokalyps, domedagen. Undrar inte om det var Danny Boyles 28 dagar senare eller kanske Shaun of the Dead som startade denna trend. Boyle visade iallafall man kunde göra en storslagen skildring med låg budget och det är nog en nyckel till att det poppat upp flera filmer och tv-produktioner i samma anda. 28 dagar senare fick en rätt lyckad uppföljare och på tv har vi fått följa dödlig-virus-överlevare i Survivors och Big Brother-deltagare som hotas av zombies i Dead Set (som jag skrivit om här).

The Day of the Triffids är även det en tv-produktion. En miniserie på två delar á 90 minuter. Historen är baserad på en bok av John Wyndham (1951) och har filmats två gånger tidigare. 1962 som en biofilm och som en miniserie 1981. Hur den senaste versionen förhåller sig till föregångarna kan jag inte säga (än) men visst har den uppdaterats.

Historien grundar sig i två händelser. Ute i Afrikas regnskog har man hittat på köttätande växter (The Triffids, Triffiderna) som kan utvinna olja. Denna olja har räddat hela världens energiresurser och vi har inte något hot om global uppvärmning att oroa oss över. Dessa växter har givetvis genmanipulerats och hålls ”fångna” på stora plantage världen över. De tycks ha utvecklat intelligens och de känner ingen sympati mot människor och skulle gärna döda oss alllihopa med sitt gift. Den andra händelsen är att vår sol ska visa upp sig lite för oss på jorden genom att skicka över en solstorm. En stor ljusshow utlovas och nästan alla är uppe och tittar. Ljusshowen blir lite extrem och större delen av jordens befolkning blir blinda. Samhällen faller som korthus och vilka är redo att ta över? Jo Triffiderna.

Detta är helt ok men just bara ok. Med tanke på resurerna och utförandet önskar jag att det kunde fått vara lite mer av det goda. En längre tv-serire möjligen för att få lite mer grepp om karaktärerna och denna nya värld de nu får leva i. Resandet är oftast det intressanta i denna genre. Människans mörka sida utforskas när samhället kollapsar, men inte tillräckligt, det granskas bara till ytan. Det är snyggt och underhållande men den faller i logik och utförande. Mer på plussidan är att Eddie Izzard spelar skurk och gör det med glimten i ögat. Har för mig att att han nämnt Triffiderna i någon tidigare show och som fan ställer han givetvis upp i denna filmatisering. Min favoritskådis Brian Cox dyker upp i en liten roll och gör en ganska traditionell roll som den vise gubben med de frånvarande svaren.

Alla köper säkert inte det här med köttätande växter som promenerar runt i London eller på brittiska landsorten. Men får man tid över att spendera 3 timmar kan man roa sig med denna.